Bye bye Hong Kong – Hello Philippines

Det blev inte många timmars sömn men det var bara att ta sig i kragen och åka mot flygplatsen vid 5 på morgonen. Vi tog taxi en sträcka och tog sen första snabbtåget som gick 5.53 från Kowloon Station mot flygplatsen. Flyget blev däremot försenat från Hong Kong för att det var en passagerare som av någon anledning skulle av flyget så vi missade därför vårt anknytande flyg i Manilla. Vi blev även tillsagda att våra väskor skulle skickas direkt till slutdestinationen men det visade sig inte stämma utan vi skulle hämta ut vårt bagage och sen checka in det när vi mellanlandade. Vi hade alltså ingen som helst chans i världen att hinna med vårt flyg trots att vi kutade som dårar genom hela flygplatsen och hade egentligen 2,5 h tillgodo från början som nu var nere på 1 timma. Vi hade iallafall tur med att det gick ett till flyg några timmar senare som vi fick plats på.

Efter en lång dag landade vi i Caticlan, Filippinerna! Minsta flygplatsen jag varit på, en enda start/landningsbana! Vi fick av någon konstig anledning åka buss runt flygplatsen för att sen kliva av och gå in på terminalen igen för att hämta upp våra väskor. Från flygplatsen skulle vi ta oss till färjeterminalen (Jetty Port) och jag hade lyckats googla fram att man ska ta en tricycle (50 pesos) istället för de dyra turistbussarna som står utanför (350 pesos). Men när vi åkte tricycle så insåg vi att man faktiskt hade kunnat gå sträckan. Det är ungefär 300-400 meter till färjeterminalen… Men å andra sidan var det skönt att inte behöva släpa på väskorna på lervägen men reser man budget kan man alltså spara in dessa dryga 10 kronor =)

På färjeterminalen var det bara att ställa sig i kö för att köpa biljetter (Terminal Fee 100 pesos, Enviromental Fee 75 pesos och bambu-båtbiljett 50 pesos/per person). Vi valde budget/YOLO-alternativet och åkte bambubåt över som går varje 5 minuter (eller snarare när båten är full) men det finns även “riktig” färja över som kostar lite mer per person och inte går lika ofta. Båtturen kan väl ha tagit 15-20 minuter och när vi hoppade av så var det bara att ta tag i en tricycle igen och åka till hotellet. På Boracay verkar de som kör tricycles ha gått ihop för det gick absolut inte att pruta och de hade samma “dyra” peng allihopa. Vi betalade 180 pesos från hamnen till Diniwid Beach där vårt hotell låg. Så efter en superlång dag, tror vi var uppe i närmare 12 timmar, så kraschade vi i sängen på hotellet. Hello Paradise!

 

You may also like

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *